Magnus Henrekson säger att det krävs struktur och lärarledd instruktion för att ta till sig kunskaper man inte naturligt lär sig. Det är exakt vad vi lärare som deltar i lärarfortbildningen LÄS fått erfara under närstudiedagarna i Modul 1 hösten 2018. Vi har fått ta del av en genomtänkt struktur av föreläsningar, frågestunder och diskussioner med målet att fördjupa oss i professionalism och inlärning. Dagarna har varit lärarledda med tydliga instruktioner och gediget arbete. För att samla alla våra intryck har vi skapat sammanfattningar från varje föreläsare. Varje föreläsare med sina egna erfarenheter, synvinklar och arbetsområden. Så olika men ändå så lika. Alla säger de att det är vi lärare som är det viktigaste verktyget i kampen om ett fungerande skolsystem.
Elisabeth Nihlfors
Elisabeth aktiverade många tankar i vår grupp både kring skolans och lärarprofessionens vara, förändring och attraktivitet men också kring skolans styrning.
Skolan står enligt Elisabeth (och oss) inför flertalet utmaningar. Kanske den största av dem alla är att få läraryrket attraktivt igen och få fler att söka sig till skolans värld. Elisabeth föreslår många förändringar inom skolan som hon tror hjälper till att höja bland annat läraryrkets attraktionskraft. Bland annat så behöver lärarna få ansvar och befogenheter för att “äga” sin yrkeskompetens detta för att kunna hantera de problem och brister som hon ser finns inom yrket idag. Elisabeth menar att det behövs än mer tillit till lärarna för att styrningen av skolan ska bli bra. Mycket av den kontroll som svensk skola haft de senaste åren har skadat professionen. Lärare som var verksamma på 70- och 80-talen vittnar ofta om att de kände att det fanns en tillit till deras professionella kompetens och att denna tillit genomsyrade skolsystemet som helhet.
En kringskuren professionell frihet är en av anledningarna till att läraryrket har minskat i attraktivitet, tror vi. Den minskade tilliten till, och ökande kontrollen av, lärarkåren har också bidragit till att arbetsgivarna i högre utsträckning ifrågasatt lärare.
Elisabeth talar även om förändring. Att förändring tar tid. Minst 7 år hävdas Elisabeth. Skolan upplevs ofta som en än långsammare organisation, en organisation som står lite på sidan av andra aktörer i samhället och ser på. Många gör som de alltid har gjort och kommer kanske alltid att göra. Många inom skolans värld har en arbetsmodell som de tycker fungerar och varför finns det då anledning att ändra på den? Läraryrket är fantastiskt på så vis att du har möjlighet att lägga upp ditt arbete och genomföra dina lektioner på det sätt som passar dig dock inom ramen för läroplanen. Men när var och en får bestämma över sitt så blir det svårt att få alla att styra mot en förändring. Man skulle kunna hävda att förändringar i skolan sker på en generations basis, alltså ca 30 år.
En grundtanke som genomsyrar Nihlfors föredrag är att det vi gör alltid ska basera sig på vad som är bäst för eleven. Hon antyder att mycket av det som dominerar skolvärlden idag har tappat denna förankring. Då vi diskuterar vikarier och timfördelningar glömmer vi ofta att diskussionen borde vara centrerad kring det som gynnar det viktigaste vi har, våra elever. Hon menar att vi skall beakta att det kan vara bra för eleven att en annan lärare på skolan vikarierar den ordinarie läraren då denne är sjuk eller vabbar, det är tryggt för våra elever att det inte ständigt kommer in utomstående personer. Har vi tur så är det alternativ som gynnar eleven också det som är ekonomiskt gynnsamt och praktiskt genomförbart. Ett annat exempel hon ger är timfördelningen. Hur skulle det vara om vi skulle ha mer frihet i att anpassa timfördelningen utgående från elevens behov? Det är givet att elever har olika behov, exempelvis inom språkundervisningen, men det är inte givet att vi kan anpassa timfördelningen. I hennes mening är likvärdighet att alla elever uppnår kunskapskraven, inte att alla elever jobbar enligt samma timfördelning. Jag tror att också vi lärare skulle må bra av att jobba mer aktivt utgående från vad som är bäst för eleven. Trots att den svenska skolan i mångt och mycket ger lärare frihet kan vi fråga oss om det verkligen ger oss den rätta friheten, den frihet som låter oss göra vad som är bäst för eleverna.
Matz Nilsson
Matz och Elisabeth målar båda upp en bild av svensk skola som det går sämre för och som står inför tuffa utmaningar. Matz (skolkomissionen) lokaliserar två faktorer som bör lyftas. Det första är akut lärarbrist, hur kan man tro att undervisning ska bli bra och givande när “läraren” är plockad från gatan och inslängd i ett klassrum med obstinata tonåringar? Det andra är bristande likvärdighet, vi lever kvar i ett skolpengssystem där man tar liten eller ingen hänsyn alls till vilka elever man har på skolan eller i sitt upptagningsområde. Det måste väl de flesta kunna räkna ut att en elev som inte kan någon eller bara lite svenska behöver mer resurser än den som är född här, eller att den elev som har dyslexi behöver en dator mer än den som älskar böcker. Stor vikt ligger också i föräldrarnas intresse för elevers skolgång, något som verkar ha minskat eller iallafall prioriterats bort. Om vi tittar på föräldramötena så känns det som att 95% av eleverna representerade på mötena för 20 år sedan men nu får man som lärare får vara glad om 80% dyker upp. Vilka signaler skickar det? En av de framgångsfaktorer som komissionen hittat för elevers framgång är just elevens stöd hemifrån.
Det glädjer oss att en utredning av den svenska skolan är gjord. Vi tänker också att förslagen på förbättringar är bra men det som skrämmer oss är att de fortfarande tycker att kunskapskraven är bra. För om vi ska fortsätta att utveckla resonerande, reflekterande och diskussionsbenägna elever som är källkritiska så kommer vi aldrig att nå bra resultat på Pisa. För Pisa mäter nämligen elevernas kunskaper i matematik, naturkunskap i och läsförståelse. Så frågan vi kanske ska ställa oss är, vilken typ av medborgare vill vi ha i landet sverige?
Vi måste jobba på att vända kunskapsresultaten. Vi måste diskutera vilka kunskaper som behövs för att leva i framtiden . Är det Pisa -kunskap ? I dagarna kom OECD med sin statistik över utbildningsområdet och de var inte nådiga över Sverige. Landet med OECDS sämsta läroplaner. De leder inte till goda Pisa-resultat. Enligt OEcD ger våta läroplaner låg kunskap jämnt fördelat. Vår läroplan innehåller långa listor på vad lärare och skolledare ska göra, men det står inte att elevernas inlärning är den övergripande uppgiften.
Vi har bra däremot att det framhålls diskussion och rätt att uttrycka sin åsikt. Och det är ju bra att det finns med i vår läroplan. Men det saknas fokus på skolana huvuduppgift som kunskapsförmedlare.
Vi tycker det är bra att de fokuserar på likvärdighetsfrågor för våra skolor. Det måste bli mer jämlikt. Nu är det enorma skillnader. Det kan inte vara så för eleverna i Sverige.
Efter att ha tagit del av Nilssons tankar kring skolkommissionens rapport “samling för skolan” känner vi att våra beslutsfattare inom skolväsendet borde träffa speciallärarna på våra skola. De har lärt oss mycket om hur inlärning kan anpassas för elever och vilka grundprinciper lyckad undervisning skall basera sig på. En stor del av dessa råd verkar vara okända för våra beslutsfattare. Hur kommer det sig exempelvis att svenska skolan inte har konkreta nationella målsättningar? En av de första sakerna vi lärde oss då vi som nya lärare fick handledning av våra speciallärare var att elever behöver tydliga mål för att lyckas. Borde inte vi vuxna fungera enligt samma princip? Hur skall vi lärare lyckas om vi inte vet vilka mål det är vi strävar efter? Vi pratar mycket om heartware på vår skola, i vårt heartware ingår att se och framhäva det positiva framom det negativa. De flesta lärare skulle hålla med om att en elev har mycket större chanser att lyckas om vi lyfter det positiva istället för att betona allt som gått fel eller som inte nådde förväntningarna. Det är inget nytt men likväl har skolinspektionen först nu märkt att det inte fungerar att bara gå runt och leta fel hos skolorna, resultatet blir inte det önskade. Vi pratar mycket om att föräldrar och barn borde respektera oss pedagoger och lita på att vi är experter inom vårt område, kanske våra beslutsfattare kunde göra det samma och ta till sig de råd som speciallärarna ger? Vi fungerar trots allt lika som våra elever i mångt och mycket.
Magnus Henreksson
Magnus Henriksen anser att vi i Sverige inte tar tag i de problem som håller på att växa till sig. Skolan är ett sånt område. Från ett nationalekonomiskt perspektiv är en välutbildad befolkning basen för det välstånd Sverige har byggt upp ,
Magnus Henriksen säger att vi har en skolplikt för att alla ska lära sig sådant som man inte naturligt lär sig. Det är kunskaper som kräver struktur och lärarledd instruktion.
Alla elever får en gemensam kunskapsbas och det leder till gemensamma referensramar. Det är jätteviktigt tror jag i dagens svenska samhälle. Det är skolan som ska bestämma vad man ska lära sig. Nu är det mer eleven som ska sätta sina mål utifrån sina egna intressen.
Vi kan få olika grupper som som lever sida vid sida men inte förstår varandra. Detta kan leda till att konfliktnivån ökar i vårt samhälle. Vi förstår inte varandra.
Magnus menar på att vi måste lyfta toppen och på så vis även lyfta botten. I min undervisning fokuserar jag mycket på att arbeta på alla nivåer. Grundläggande för de elever som behöver det och utmanande för de som vill komma vidare och utvecklas. I enlighet med vad Magnus tycker om att förmågor måste automatiseras så låter jag mina elever lära sig ramsor, tabeller och namn och de blir även förhörda lite då och då så att jag ser att kunskapen sitter kvar.
Magnus talare om att det är viktigt med förebilder i skolan. Jag arbetar ständigt med att vara en förebild för mina elever, främst genom att visa att det är roligt att lära sig och det är viktigt att förstå sin omvärld. Framför allt att förstå hur saker och ting fungerar i naturen och i deras egen kropp.
Men den ständiga frågan är ändå – gör vi rätt saker och arbetar vi på ett effektivt sätt?
Henriksen sågar många av av de grundläggande strukturerna i den svenska skolan och det anser jag att han har all rätt till. Jag betvivlar inte att allt i den svenska skolans styrdokument uppkommit efter år av prövning och en stark vilja att förbättra och föra skolan framåt men någonstans på vägen miste vi det som är allra viktigast: kunskapen. Henrekson säger exempelvis att läroplanen måste berätta vad vi skall lära ut. Kanske det låter självklart? Men hur kommer det sig då att det mesta i läroplanen handlar om hur eleven skall visa kunskap, inte vilken kunskap som skall uppvisas? Jag vill tro att om vi fokuserar på vad vi skall lära eleverna så kommer även de olika förmågorna att utvecklas på ett mindre krystat sätt. Hur? Jo eftersom vi utbildade pedagoger brinner för vårt yrke och vill variera vår undervisning på ett sätt som utmanar våra elever. Vi har fått verktyg för detta, vi har lärt oss om olika undervisningssätt och olika typer av uppgifter med mera. Eleverna kommer att vara tvungna att utveckla goda förmågor i till exempel analys av vetenskapliga texter och argumentationsteknik för att visa oss sina kunskaper. Nu behöver vi bara konkreta listor på vad vi skall lära våra elever, vilken kunskap de skall lämna vårt klassrum med.
Peter Gärdenfors
Peters föreläsning var trevlig att lyssna då han bekräftade ett flertal saker vi tidigare hört under vår lärarutbildning. Det jag kanske inte förstod då eller inte lade så stor vikt vid fick nu en helt annan dimension. Bland annat det han berättade om yttre och inre motivation. Nu fick jag mer handfasta tips på hur jag kan handla för att hjälpa mina elever hitta sin inre motivation. Mitt sätt att arbeta för detta är att eleverna själva får ställa frågor som de vill ha reda på och arbetssätten vi använder i klassrummet får gärna variera. Elever har också möjlighet att redovisa sina kunskaper på valfritt sätt, exempelvis genom skriftliga eller muntliga prov, en pod eller teater eller rentav improvisationsdans (även om inget nuläget har valt just den uttrycksformen). Att ställa frågor i undervisningen tycker jag är bra. Det skapar en nyfikenhet att besvara frågeställningen.
Det gäller alltså för oss lärare att väcka nyfikenhet, arbeta ömsesidigt och ge eleverna lite mer kontroll (när kunskapen ökar så ökar kontrollen). Det Peter rekommenderade för att nå dessa tre var kamratinlärning eller kooperativt lärande som är en trend i skolan idag. Just i det kooperativa lärandet hittar man många bra exempel på hur man kan använda sig av kompisar i undervisningen och lärandet. Peter visade ett afrikansk ordspråk för oss: “Att inte veta är dåligt – Att inte vilja veta är sämre.”. Vi föds med en naturlig lust att lära och motivationen för det informella lärandet är enormt viktigt att behålla i skolan (även i det formella lärandet). Vi fick veta lite om vad lärande är, hur förståelsen skapas och vilka processer i hjärnan som har betydelse för dessa. Det ska jag verkligen tänka på i min undervisning.
Då man undervisat en tid tenderar man fastna i ett nystan av lite ytliga tankar kring undervisningen. Dessa tankar håller oss lärare flytande. Vi snurrar runt i funderingar kring vilken uppgift vi skall låta eleverna göra för att de skall lära sig just det vi önskar under en given lektion, vi grunnar på om vi borde köra ett experiment eller om det är mer ändamålsenligt att för just det stoffet hålla en demonstration, vi försöker minnas att kontrollera att vi satt in läxan på veckans schema och att vi skall skriva ut frågeformuläret till nästa lektion då eleverna skall ha vikarie. Detta nystan är nödvändigt men än mer nödvändigt är att vi ibland får vakna ur dvalan och påminnas om vad vårt yrke egentligen handlar om. Ett sådant uppvaknande gav Gärdenfors. Han påminde oss om vad allt handlar om, vad vi egentligen redan vet om inlärning men glömt att aktivt tänka på. Han uppmanade oss till nytänk, ett område där en kollega från en Montessoriskola under föreläsningen kommenterade och således gjorde intryck på mig. Området som enligt Gärdenfors kräver nytänk är lektionsupplägget, det gynnar inte alla elevers inlärning. Det var här min bordskamrat från Montessoriskolan inflikade med några klassrumsexempel från deras skola. Hon berättade bland annat om att eleverna där inte alltid behöver sitta vid ett bord och jobba. Jag insåg att det här är ett område jag omedvetet redan nu börjat utforska i min egen undervisning. Jag kommer tack vare Gärdenfors och min bordskamrat att fortsätta ifrågasätta de normer vi anammar i skolvardagen.
Vi behöver alla denna typ av föreläsningar och diskussioner nu som då. Vi behöver påminnas om det vi redan vet och uppmanas att pröva oss fram i det som för oss ännu är okänt.
En väl strukturerad lärarstyrd lektionsaktivitet är vad som krävs för ökad kvalitén var återkommande under föreläsningarna. Så även att tilliten för att lärarna kan sitt arbete. Min reflektion är att den enskilda skolan behöver mer makt över sin organisation och har den ekonomi som elevunderlaget behöver.
Torkel Klingberg
Torkel Klingbergs föreläsning är den som vi i gruppen uppfattade som mest intressant och uppfriskande. Torkel gav oss en förståelse för hur arbetsminnet fungerar, hur det kan tränas och hur vi kan använda den förståelse för att arbeta vidare med vår elevgrupp. Att gener och grit kan påverka hur vi lär oss men också att inlärning tar olika lång tid för olika individer. Torkel menar också på att antalet timmar sömn är linjärt med medelbetyget. En reflektion är också att vi lärare sitter på värdefull information om inlärning som vi mer aktivt borde delge våra elever. Vi behöver få eleverna att förstå att som Torkel uttrycker det “om det kräver grit – så ger det grit”. Torkel ger oss också något att fundera över nämligen att krävande feedback ökar elevernas kämparanda.